Axel de la Nietze

Som jag skrev i gårdagens blogg så har jag städat bland mina böcker och hittade en bok om ytterligare en Blekingsk författare, nämligen Axel de la Nietze som egentligen hette Axel Svensson. Boken som jag hittade var “Stenbäraland och något där bortom”. Rune Aronsson i Osby och Kyrkhults Hembygdsförening gav i samarbete 1984 ut denna samlingsvolym med texter skrivna av Axel de la Nietze.

Axel de la Nietze” (1878-1956). Axel föddes den 10 februari 1878 på “Grodtorpet” men växte upp på “Stubbaborpet”, Jämshögs sockens  nordligaste och mest avlägsna hus i Harasjömåla by.

Axels far dog när Axel var mycket ung, och han tog som 13-åring tjänst i Tyskland, senare värvning vid Wendes artilleriregemente. Mot slutet av sitt liv arbetade han som skribent för “Småbrukarnas tidning” och “Kristianstadsbladet”.

1939 gav Axel på eget förlag ut sin enda bok: “Svart Granit – Berättelser från Stenbäraland”.

Under hela sitt liv var Axel fattig med usel ekonomi. Radio kunde han köpa först när han fick folkpension och skrivmaskin köpte han vid 70 års ålder.

Axel de la Nietze dog i december 1956 och ligger begravd på Jämshögs kyrkogård.

Axel de la Nietze, pseudonymen “Stubbe” skrev en dikt som heter “Na solna schijn”, det är en humoristisk skildring på dialekt av hur de märkvärdiga och lättklädda “staborna” kommer ut på landet för att semestra och ta en tur med ångbåten “Svea” under 1930-talet i Immeln, den här dikten har blivit tonsatt och finns med på en CD-inspelning (Svart Granit) av “Dönabergapojkarna”.
Na Solna Schijn  

Na solna schojn på himmeln ajn sömmada såo fin,
ja skolle no te Immeln ojtt taag fa gomman min,
o kjöba lide fööna, o snus o kaffeböna.

Dåo feck ja soj twå grebbor ve Immelns banstation
mä tynna bojn som rebbor, i nyaste fason.
Pa metten saad ojtt schynke, som häjnde i na rynke.

Men ellas va doj nägna o bodde no i staan,
ja sojtt doj ojne däigna påo abeteget Swan,
nu va doj sömmagästo i Immeln på semesto.

Sa kom da twåo studenta mä lärdomsluor pau
o knebe hååsin jänta, o sinså baar da au,
do jeck såo bojnen schäjta i tynna badedräjta.

Do talte lett om bönna som gåo me pjältor pau,
o sa, daj ä dåo nönna som ingen kan faståo,
do kan ju redet smälta i sina tjycka pjälta.

Na ja kom hem te Sissa såo talte ja som såo:
du kan dåa allri jissa höh ja ha tittat påo?
Ja sojt twåo granna däeja, ve Immeln som jeck naigna.

Dåo feck hon liv min gomma, ble ilsken som ojtt bi,
o roppte, twi fa dromma fa tecket swineri,
ho djida du din fjölle soj tecket kaarastölle

Men nä hon då feck veda, öd da va kaara mä
som näigna jeck o streda, så sa hon: "Hm, trodä!"
Nu gåo hon sääl te Immeln na solna schijn på himmeln.
Önskar Er alla en skön söndag!

Kram

Nilla